juliahwallin.blogg.se

Vi har kommit i kontakt med några indier här nere, bland annat en läkare som har startat ett eget sjukhus. Idag hade vi blivit inbjudna att få komma dit och volontärarbeta, så det ville vi såklart gärna göra. De hade nämligen en särskild dag där de tog emot barn som hade cerebral pares (cp-skada) och deras föräldrar för en gratis undersökning och information om sjukdomen. Så himla bra grej. Tyvärr var det typ bara 12 familjer som var där, när de hade förväntat sig kanske 40-50 familjer.

Allihop satt i ett rum, där läkaren stod i mitten vid en säng och undersökte ett barn i taget inför alla andra. Tveksamt kan tyckas, men det var ändå bra för föräldrarnas skull. Dels så de kunde känna sig mindre ensamma och dels för att se hur andra barn behärskade sjukdomen beroende på hur mycket behandling och träning de fått. Han, läkaren, var pedagogisk och tydlig, nästan så att vi kunde förstå även när han pratade på swahili.

Barn med den här sjukdomen blir lätt väldigt stela i musklerna och har svårt att sträcka ut armar och ben, tår och fingrar. De har svårt att gå och har ofta synproblem. De kräver mycket uppmärksamhet också, annars kan de ofta mat-vägra. Många av barnen som kom idag var undernärda. En flicka som var tre år hade bara gått upp 2 kg sedan födseln. Hon vägde 6 kg när treåringar normalt ska väga ungefär 15 kg. Just därför är det så viktigt att föräldrarna får kunskapen om vad de här barnen behöver, vikten av att göra träningsövningar och att ägna dem mer tid för att kunna ge dem de bästa förutsättningarna.

Läkaren hade många hjärtskärande historier om fall där andra läkare dömt ut det som ”hopplösa fall”, eller där föräldrarna helt ignorerar sina barns behov, struntar i att ge dem mat eller håller dem instängda. Jag vill tro att alla föräldrar världen över alltid skulle göra allt för sina barn, men det är bara det att det är så mycket som sätter stopp. Kunskap, kultur och resurser till exempel. Och det är så jobbigt att tänka på.

Ett av de starkaste intrycken idag var en flicka som var albino och som föddes med malaria. Bara det att vara albino gör livet svårt att leva i det här landet och nu hade hon dessutom malaria. En komplikation av obehandlad malaria är cerebral pares och nu hade hon fått det också. Det var henne som en annan läkare dömt ut som ett hopplöst fall.

När vi satt där tänkte jag att det kanske ändå vore min grej, att få jobba med att hjälpa sjuka barn. Vad kan vara viktigare?

 

Två pappor var det där, sen var det bara mammor. Han vid fönstret var dock läkare.

 Här är ägaren av sjukhuset till vänster och till höger är läkaren som var så bra.

En liten söt som trots allt var den gladaste av dem alla.

En liten insats gjorde vi, det var att dela ut drickor till de som var där.

En mamma går hem med liten.

Sju stycken av oss som var med idag. Till höger är Britt-Marie och en av indierna som styrde upp dagen.