juliahwallin.blogg.se

Kan ju börja med att säga att det inte blev någon stämpel i passet från migrationsverket. Vi försökte verkligen på alla sätt men fick bara svaret att vi måste åka ut ur landet där skaffa nytt visum. I stort sett alla våra kontakter här nere blev engagerade på något sätt och försökte hjälpa oss, men det var tyvärr lönlöst. Så nästa vecka blir en heldag i en buss mot Kenya. Vi har varit superupprörda över detta, men är väl bara att bita ihop och tänka att det bli fint att se lite mer av landet. Det ska nämligen ta ca fem timmar, enkel resa.

Istället för att vara på C7 där patienter dör som flugor kunde vi idag följa med Milton i vår klass till Burn Unit. En önskan från oss att få se hur de jobbar där. Och åh, det var många starka intryck. De flesta patienter var barn, med tredje gradens brännskada över stora delar av kroppen.

Vi har sett det förr, att allt låter så bra i teorin men att det inte alls följs i praktiken. Kontrasterna i det vi lär oss i skolan om hygien, bemötande och behandling av patienten och hur det sedan görs på avdelningarna. På Burn Unit hängde det fullt av instruktioner och check-listor om hur behandlingen ska gå till, men att det redan på andra sidan korridoren inte alls följdes. Det stod att patienten har rätt till vård på avskiljd plats, att de ska få information om behandling och att föräldrarna kan vara delaktiga. Det vi fick se var att två-tre barn trängdes inne på samma rum där deras brännskador lades om samtidigt. De skrek, de var rädda och deras föräldrar var inte med hos dem. Vi frågde varför inte föräldrarna var med sina barn inne på rummet, men det fick vi inget vidare svar på. De berättade också att barnen får smärtlindring innan, men det var vi också osäkra på hur väl det stämde. Det gjorde ont i mig också, när jag såg hur illa såren var och hur barnen skrek och grät. En sköterska som stod vid sidan om dem och sa "Pole" till dem, som betyder typ "såja, lugn". Men det var det enda.

Det är så mycket som kan göras bättre. Brännskador på det här viset förekommer inte hemma. Barnen får skadorna genom att de leker med tändstickor, med lättantändliga saker eller med saker som kan vara strömförande. Det är tyvärr inte förvånade att olyckor händer, vi ser alltid barn som är ute och leker utan föräldrar, barn som är alldeles för små för att vara ensamma.

En liten kille idag hade en stor brännskada på armen som han fått efter att han lekt med tändstickor. En annan hade redan fått amputera ena armen för att den inte skulle kunna återfå sin funktion. En liten tjej hade fått en skada över hela kroppen för att hon fått tag i en kabel som hängt ned från en elledning Vi träffade en kille i 20-års åldern som legat inne på den här avdelningen i nio månader och fått sina sår omlagda. Han hade den allvarligaste gradens brännskador på båda benen, orsakat av att hans kläder börjat brinna när han fightades med sin bror. Det var nästan läkt nu, men vi fick se bilder på hur det såg ut när han kom. Då hade jag inte gissat att det var samma person.

Ett rum längre ner i korridoren. Utnötta skumgummimadrasser är det som erbjuds.