juliahwallin.blogg.se

Vi har funderat på vilka människor vi kommer sakna mest här nere och Nelbert är en av dem. Om han inte är den som vi kommer sakna allra mest. Ställer alltid upp, vart vi än är och vart vi än ska. Han är alltid där på högst femton minuter. För ett par veckor sen sa han att han ville bjuda hem oss till sig, och det blev såklart superglada för. Så i lördags var det dags! Han kom och hämtade oss och skjutsade på en väg som inte alls egentligen var en väg. Jag hade aldrig gissat att det ens skulle gå att köra där. Djupa diken, stora stenar och tvära kurvor. Han berättade även att han gjort vägen själv. På något sätt fått bort de stora stenarna och mejat ner allt som var i vägen. Men det gick.

De bodde högt och hade en superfin utsikt över victoriasjön. Nelbert med sin fru och sex barn i åldrarna 6-23 år. Alla söner utom lilltjejen som är yngst.

Vi blev inbjudna och fick slå oss ner i ett par soffor. Bättre standard på huset än vad jag hade trott. Stengolv och stenväggar som var målade i turkos, det fanns en tv och flera sovrum. Men i fönstren fanns det inget glas, utan det var täckt med papp eller plast. Vi var lite nervösa att vi skulle bli bjudna på fisk som luktar sådär otäckt, men vi fick kyckling och ris. Så gulliga. De små barnen hjälpte till med maten, dukade fram och dukade bort. Kom med vatten så vi kunde tvätta händerna.
Vi hade med några julklappar till dem också, men de öppnade inte förrän vi hade gått. De fick mest pengar från oss, vilket han senare tackade så mycket för. Han sa att nu skulle det bli en bra jul.