Muzungus på dance-off
Igår fick vi vara med på en jättefin dag på Baylor's barnsjukhus. De var arrangerat så bra med allt fokus på barnen, på att de skulle få en rolig dag och kunna få glömma bort allt det jobbiga för en stund. Kunna förknippa sjukhuset med något roligt och kunna träffa andra barn med HIV. Likaså för föräldrarna, kunna träffa andra mammor och pappor i samma situation.
Vi uppskattade det till att det var ungefär 400 personer där. Det fanns 3 stora hoppborgar, en gräsplan där de kunde spela volleyboll eller fotboll, det fanns hopprep och andra utomhuslekar. Det var musik och en så himla härlig stämning, så kul att få se alla barnen så glada när de sprang omkring överallt. Jag hade också ont i smilgroparna efter några timmar, svårt att låta bli att le när vi såg hur glada de var.
Förmiddagens höjdpunkt var danstävlingen. Alla barnen och nästan lika många mammor samlades för att titta. Jag och Tilda höll på att tappa hakorna. Det är knäppt, men alla här kan dansa. Även de som knappt är en halvmeter höga kan röra höfterna och ha rytmen i kroppen som jag aldrig skulle kunna. Alla runtomkring klappade med, tjoade och hejade. Det blev utröstning till en vinnare kvarstod. Först var det tjejerna, sen killarna och sen både killar och tjejer samtidigt. De som var frivilliga och modiga fick ställa upp. Det är svårt att förklara deras dans, men de höll inte igen på något. De var helt otroliga och vi blev så sjukt imponerade, skrek rakt ut. Killarna kunde twerka minst lika mycket de. Breakdans nere på marken och andra akrobatiska röresler.
Sen kom det roliga, för då var det mammornas tur. Mammorna med sina enorma rumpor som släppte lös på ett sjukt sätt. De hade en stol i mitten som de twerkade runt och de såg ut att ha så himla roligt. En mamma kom fram med sitt spädbarn hängdes på ryggen och bara körde. Droped it down och skakade rumpan. Ja, hemma hade det här aldrig hänt, men här bara det är så rätt. Publiken blev som tokiga och alla älskade det.
När vi trodde det var över. Det var då. Det var då som jag och Tilda också var tvungna att komma upp och dansa, tillsammans med de andra i personalen. Och eftersom det var utröstning så anande vi att de skulle rösta kvar oss till sist, för att de ville se två vitingar dansa med våra små-rumpor. Det blev precis så. Där stod vi, och dansade med så stora rörelser vi kunde framför nästan 400 barn och mammor som ändå verkade ganska förtjusta över vår uppvisning. Det kunde vi ju bjuda på, kände jag.
Vi uppskattade det till att det var ungefär 400 personer där. Det fanns 3 stora hoppborgar, en gräsplan där de kunde spela volleyboll eller fotboll, det fanns hopprep och andra utomhuslekar. Det var musik och en så himla härlig stämning, så kul att få se alla barnen så glada när de sprang omkring överallt. Jag hade också ont i smilgroparna efter några timmar, svårt att låta bli att le när vi såg hur glada de var.
Förmiddagens höjdpunkt var danstävlingen. Alla barnen och nästan lika många mammor samlades för att titta. Jag och Tilda höll på att tappa hakorna. Det är knäppt, men alla här kan dansa. Även de som knappt är en halvmeter höga kan röra höfterna och ha rytmen i kroppen som jag aldrig skulle kunna. Alla runtomkring klappade med, tjoade och hejade. Det blev utröstning till en vinnare kvarstod. Först var det tjejerna, sen killarna och sen både killar och tjejer samtidigt. De som var frivilliga och modiga fick ställa upp. Det är svårt att förklara deras dans, men de höll inte igen på något. De var helt otroliga och vi blev så sjukt imponerade, skrek rakt ut. Killarna kunde twerka minst lika mycket de. Breakdans nere på marken och andra akrobatiska röresler.
Sen kom det roliga, för då var det mammornas tur. Mammorna med sina enorma rumpor som släppte lös på ett sjukt sätt. De hade en stol i mitten som de twerkade runt och de såg ut att ha så himla roligt. En mamma kom fram med sitt spädbarn hängdes på ryggen och bara körde. Droped it down och skakade rumpan. Ja, hemma hade det här aldrig hänt, men här bara det är så rätt. Publiken blev som tokiga och alla älskade det.
När vi trodde det var över. Det var då. Det var då som jag och Tilda också var tvungna att komma upp och dansa, tillsammans med de andra i personalen. Och eftersom det var utröstning så anande vi att de skulle rösta kvar oss till sist, för att de ville se två vitingar dansa med våra små-rumpor. Det blev precis så. Där stod vi, och dansade med så stora rörelser vi kunde framför nästan 400 barn och mammor som ändå verkade ganska förtjusta över vår uppvisning. Det kunde vi ju bjuda på, kände jag.
Sen kunde vi hjälpa till att dela ut lite fika. Mangojuice och tanzanianernas favorit - friterat bröd i olika former. Senare under dagen var det några ungdomar som hade en dansuppvisning, de hade *fashion show* och lite annan underhållning.
De hade ordnat det så fint och det var verkligen jätteroligt att vi kunde få vara med. Den här dagen tog priset som bästa dagen här!
De hade ordnat det så fint och det var verkligen jätteroligt att vi kunde få vara med. Den här dagen tog priset som bästa dagen här!
Egentligen fick vi inte lov att ta några kort. Så här är bara en smygis på hur det såg ut.