Sjukhuset för barn
Jag och tilda har börjat kolla på en såhimla bra serie, Black Mirror heter den. Det är vårt bästa tidsfördriv nu, när vi fortfarande båda är lite halvkrassliga. Långdragen skit dethär, även om jag mår bättre nu.
Vi hann tillochmed se ett avsnitt i fredags på morgonen innan vi knallade iväg till Baylor children's hospital för ett *studiebesök*. Det ligger bara på andra sidan gatan från Bugando, men samtidigt som vi passerar grinden in till Baylor's så går vi in i en annan värld, in i Tanzanias framtid. Allt är nytt, fräsht, modernt och håller en betydligt högre standard. Anledningen är att sjukhuset är sponsrat och startat av något ställe i Texas, USA.
Det är ett sjukhus som är till för barn med HIV. All vård är gratis upp till att de är 18 år och i Tanzania är HIV-medicinen till och med gratis för vuxna. Det skulle kunna vara så bra, men problemet är kulturen och ovetskapen här. Vi har läst om det i HIV-kursen och de säger det till oss på avdelningen, att stigma och diskriminering är ett såpass stort problem här. Människor med HIV skäms över det och vågar inte berätta. De vågar inte berätta för sin partner att de är smittade för risken att bli lämnade eller misshandlade. Med risk för att deras partner ska upptäcka att de tar sin medicin struntar de hellre i den. Pappor söker inte vård för sina barn bara för att de inte vill att andra ska få veta. Det är hemskt och svårt att förstå.
De hade knappt några patienter inbokade där i fredags, så vi kunde få en gedigen rundvandring. Vi bestämde också att vi ska komma tillbaka och vara med ett par dagar nästa vecka, för att få se hur de jobbar med patienterna. Jämföra det med vården vi sett på CTC som ju är sjukhuset för vuxna med HIV.
Vi blev imponerade över det vi såg, så det blir spännande att komma tillbaka och se om det är så bra som det verkar.
Det är ett sjukhus som är till för barn med HIV. All vård är gratis upp till att de är 18 år och i Tanzania är HIV-medicinen till och med gratis för vuxna. Det skulle kunna vara så bra, men problemet är kulturen och ovetskapen här. Vi har läst om det i HIV-kursen och de säger det till oss på avdelningen, att stigma och diskriminering är ett såpass stort problem här. Människor med HIV skäms över det och vågar inte berätta. De vågar inte berätta för sin partner att de är smittade för risken att bli lämnade eller misshandlade. Med risk för att deras partner ska upptäcka att de tar sin medicin struntar de hellre i den. Pappor söker inte vård för sina barn bara för att de inte vill att andra ska få veta. Det är hemskt och svårt att förstå.
De hade knappt några patienter inbokade där i fredags, så vi kunde få en gedigen rundvandring. Vi bestämde också att vi ska komma tillbaka och vara med ett par dagar nästa vecka, för att få se hur de jobbar med patienterna. Jämföra det med vården vi sett på CTC som ju är sjukhuset för vuxna med HIV.
Vi blev imponerade över det vi såg, så det blir spännande att komma tillbaka och se om det är så bra som det verkar.
Innan vi gick hem för dagen så gick vi och träffade N'geni. Ni vet, han som är vår outhärdliga lärare men som är en gullebjörn när vi bara träffar honom lite snabbt. Vi fick tillbaka provet vi skrev förra veckan, alla vi fyra var godkända så kunde vi ta helg med gott samvete.
Här är det! 2011 byggdes dethär sjukhuset och sköterskan vi gick med berättade att det finns ett (men bara ett) likadant sjukhus i hela Tanzania.
Undersökningsrummen var som natt och dag jämfört Bugando på andra sidan gatan.
Gulliga tavlor
N'geni, Milton och Philip
När vi kom hem hade vi stora tvättardagen. Vi brukar koka upp vatten och den skålla kläderna, ababoa alla snusk-bakterier.
Tvättkompanjon.
Mina kläder faller sönder och här nere. Så solkiga och och talvtrasiga. Men det är just det som smälter in bäst här nere.