juliahwallin.blogg.se

Började starkt i söndags med att äta ett ruttet ägg till frukosten. "Allt som inte smakar dåligt eller luktar konstigt går att äta" sa mamma. Typiskt va. Vattentestet visade ju att det var ruttet, men hur bra står sig ett test mot mammas fakta? Att behöva avbryta marknadsdagen och allt, för att magen blev kaos. Febrig och ynklig resten av dagen. Det var ju inte heller de bästa förutsättningarna för att sitta 10 timmar i bil dagen efter som vi ju gjorde.

 

Klockan 06 kom Nelbert och hämtade oss med bilen. Målet var att ta oss hela vägen till gränsen mot Kenya, förlänga våra visum och att sen kunna ta oss hem samma dag. Men det vågade vi inte ens hoppas på. Från flera olika håll hade vi fått höra att det säkert skulle bli problem, att de vid gränsen skulle vara misstänksamma mot oss och att de skulle kräva bevis för vår vistelse. Vi hade packat ner både ombyte och tandborstar och var beredda på det mesta.

 

Det var så fint att åka på morgonen precis när solen gick upp. Så mycket folk på vägen. Några var ute och tränade, men de flesta var påväg till marknaderna med sina överlastade cyklar eller vagnar. Vi åkte genom byar och savannliknande landskap. Efter ett par timmar gick vägen precis längs med Serengeti, den stora nationalparken som är hemmet för alla djur i lejonkungen. Vi spanade in, såg inga elefanter eller så, men vi såg massa gnuer och ett par apor.

 

Vid 11-tiden var vi framme vid gränsen. Det var så jobbigt nervöst. Vi hade gått igenom alla möjliga senarior innan. Om hur de skulle neka oss, vad vi skulle säga, om hur de skulle kräva bevis från skolan, när vi skulle börja gråta och vem vi skulle ringa för att få hjälp. Men, innan vi knappt hann reagera så var det över. Det var klart och vi hade en ny tanzania-stämpel i passet. Vi fick fylla i några formulär, betala 100 usd, lämna fingeravtryck och fick bli "introducerade till en viss chef". Haha, så lame. Han bara hälsade på oss, sen var han nöjd. Vi behövde inte ens passera över landsgränsen, istället var det en man som jobbade där som sa att det skulle gå enklare ifall han gjorde det. Han tog våra pass, gick till Kenya och kom tillbaka efter 10 minuter med två Kenya-stämplar. En in- och en ut-stämpel. Klarrt.

 

Sen gick vi ut till Nelbert som var lika glad han, att allt hade gått så bra. På hemvägen kunde vi njuta mer av utsikten, även fast min äggmage gjorde uppror så vi fick stanna ibland så jag kunde gå ut och släppa gas.